1829
© SvaMod och RHF
I arkivet på Funäsdalens gammelgård finns den äldsta kända avbildningen av
rättviksdräkten
En målning daterad 1829 av en okänd konstnär visar tre män och två kvinnor
som är på väg till Rättviks kyrka. Målningen nämns av Svante Svärdström i
hans uppsats om rättviksmåleriet i Rättviksboken del III.
Vad som är så oerhört spännande med denna målning är att människorna är
avbildade i rättviksdräktens kyrkdräkt för större högtidsdagar på vintern.
Denna dräktskildring gör målningen fullständigt unik där konstnären återgivit
kyrkdräkten in i minsta detalj.
Mest troligt är att gruppen är på väg till julottan.
Foto: Raine Mickels 1991.
Texten lyder: Jag tror at wi kåmmer pasjämt nog till
samman Ringgningen, lassä
Männen är klädda i kyrkhatt med röda hattgrimmor, dvs ut-
smyckningen rund hattarnas kullar. De har päls och utanpå
denna den svarta rocken och man ser deras blå “livstittjen” med
en mängd prydnadsknappar. Livstittjet knäpps med hyskor och
hakar, så knapparna är bara “til lyst”. Utanpå har de det breda,
sirade läderbältet runt livet.
Brackorna är av skinn eller vit vadmal och strumporna är vida
över smalbenen. Skorna har de för männen typiska korta och
breda plösarna.
Kvinnan närmast bakom männen är gift, hon har sin kärringhatt
på sig. Den är så detaljerat återgiven att man ser vecken och hatt-
bandet som är virat ett varv runt huvudet. Till och med “littjan”
i nacken syns!
Hon är klädd i “stjinntrija” med svart “utanåtria”. Utanåtrian
användes under vinterhalvåret endast på juldagen och på påskdagen om det var kallt . Alla andra dagar användes enbart
skinntröjan till kyrkan. Under vänster arm bär hon psalmboken inlindad i bokklädet. Hon har den gröna högtidskjolen som
är plisserad i breda veck. Fram till mitten av 1800-talet var kyrkkjolarna alltid plisserade, “passade”.
Man ser förklädesbandets öglor, så det är inte “breddan” som syns utan det lösa förklädet. Det kan vara det hemvävda förkläde
som så småningom utvecklades till att bli i det närmaste helrött. De äldsta bevarade förklädena är emellertid tvärrandiga och
betydligt mera dämpade i färgerna.
Den andra kvinnan är ogift. Hon är klädd i högtidsdräktens “lönn-” eller “siltjesätta”. Under hättan har hon
knytningstimpen. Tittar man noga kan man se att framkanten på timpen är uddig. Det är alltså inte en
“slättimp”. I nacken rosett.
Denna skildring av sin hembygd har en okänd rättvikskarl på arbets-
vandring i Härjedalen målad år 1829 och därmed givit oss nutida
betraktare en unik ögonblicksbild från en sedan länge svunnen epok.